Riv upp mig igen gör de bara...

För ett bra tag sen så blev jag dumpad var ganska sönder p.g.a de började prata med en kille en liten stund efter det och han lixom lappade ihop mig fick mig att inse att de faktiskt finns någon mening med livet även fast allt kan gå åt helvete. Var som ett stöd för mig när jag som helst behövde de, aldrig träffat killen irl träffade honom på stranger.se började prata på msn övergick sedan via sms, cam och att prata i tele på kvällarna.
Så en dag strax efter att skolan slutat och de efterlängtade sommarlovet äntligen börjat så försvann han bara.
Utan att ens säga ett knyst förutom någon dag innan då han skickade godnatt till mig efter det så försvann han bara helt och hållet, försökte förgäves nå honom både på sms, viber och msn men inget svar blev bara ignorerad så fort jag skrev, satt och grät de mesta av kvällarna den tiden kände ingen mening alls.
Så mkt som snurrade, om jag gjort något väldigt fel, om han inte ville ha mig mer, om jag bara var ett spel i hans lek...hade någon vecka innan de satt honom på plats med att jag hittat hans fb (som han troligtvis) undanhållit för mig slängde upp de rätt i ansiktet på honom men han nekade bara, för där hade han flickvän...
 
Aja i vilket fall var helt trasig då, sedan försökte jag lappa ihop mig själv återigen med mina vänners hjälp men de var ju ändå ett stort hål inuti mig rätt i hjärtat som saknades och gjorde att varenda jobbig situation blev som att en kniv skar upp hålet som försökte växa igen. Sen kom Robin in i bilden igen och de kändes verkligen som från första stunden att här e räddningen igen han kommer lappa ihop mig och få mig till att bli hel och lycklig igen sy ihop de dumma hålet och att jag ska slippa få den smärtan igen<3 Funkade väldigt bra och gick så snabbt kände mig he igen<3
Sedan igår så loggade ''han'' in igen och började skriva till mig, kom med sina ursäkter om varför han försvann vilka var usla (åkte bort, inte haft något internetuppkoppling och varit pank hela sommaren allt var en överraskning visste inte att vi skulle åka bort). Men om jag ens betydde lilla minsta så skulle han försökt få tag på mig någon gång av alla de säkerligen 100 dagarna som han bara var totalt borta som att han dött eller något. Han slet i alla fall upp en del av de jag glömt igår smärtan som kändes då trodde jag inte skulle komma tillbaka till mig aldrig någonsin. Men de gjorde den den bara slog ner som en jäkla blixt och de gick inte att stoppa varken tankar eller gråt. Som de kan gå tack vare att man blivit sårad så oerhört mkt att man bara inte kan kontrollerna sig. Vet inte vad som hände, stängde bara ute allt som jag hade och satte mig i en liten bubbla där allt var åter igen skit de blir antagligen så när allt negativt tar över en "/ Förlåt till er igår som fick stå ut med mig då var iinte meningen borde ha kunnat kontrollera mig bättre så ni slapp uppleva mig på de sättet. :(
 
I alla fall allt tog över venne hur mkt jag grät men var ändå ganska skönt att få ur sig allt från att ha varit så sjukt stressad till att åter igen bli upprived nej de var inge kul alls...men de var skönt att bara bryta ihop och gråta de behövdes nog. Somnade ganska fort när jag väl kommit mig till tillräcklig ro kände mig ganska medvetslös när jag sov ehe...
 
Men jaja, ska åter igen gå vidare från de, känns inte lika tung som förra gången. Har återigen mina vänner vid min sida, speciellt tack Ida, Sofie, Jojo, Melina och Jonas igår som verkligen försökte få mig att prata och hjälpa mig ni e guld värda ska ni veta! :)<3 Och allra främst Robin som lyckades stå ut med mig oxå e inte speciellt lätt att handskas med när jag mår dåligt men ja, du lyckas alltid få ett leende på mina läppar oavsett om tårarna rinner på samma gång, jag älskar dig och e så oerhört tacksam att jag har dig<3
 
Ja ni behöver inte alls läsa de här, ville bara få ur mig en del känslor och e som sagt MIN blogg jag skriver vafan jag vill vill ni inte läsa e de upp till er ^^
Mår något bättre idag dock e paniken och oron kvar men ja de ska allt gå bra :)<3
 
Puss och tack igen!<3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0