De här e seriöst jag nu för tiden ://

Alltså vad ska jag säga, varit i princip deprimerad från minst ett år tillbaka till och från...
De börjar bli enna jobbigt även fast det blivit som en vana att ''jag ska nog inte må bra...de e nog inte meningen'' så känns de samtidigt som att jag inte e värd att må dåligt jag e värd något mkt bättre, jag e värd att vara glad och lycklig för det mesta och inte sönder deprimerad, arg och ledsen...
Det tar så sjkt mkt på krafterna.
För ca 4-5 år sedan så var jag tjejen som vågade det mesta, jag var tjejen som sa ifrån på allt och alla, jag vågade stå för precis allt jag sa, jag var tjejen som alltid hade ett leende på läpparna och alltid var glad oavsett vad som hände. Visst jag lev arg och ledsen då med men inte som nu....
På en hemsida jag tidigare var väldigt aktiv på så stöttade jag yngre och äldre tjejer genom allt, jag var som personen man alltid vänder sig till om något hänt och man behöver prata ut eller ha hjälp.
Jag hjälpte alltid till, gav råd, skrev en tråd i ett forum där jag gav tips och råd om hur man förstärkte sin självkänsla vilket hjälpte så otroligt många tjejer, jag skrev fler trådar som handlade om olika saker som att må bra och så...
Saknar den tiden då jag var den som mådde bra och kunde agera hjälp och stöttperson...
De e inte lika lätt längre då allt jag får på mig tar jag med mig och ombildar det till tyngder på mig själv.
 
Vet i princip vad som hänt men samtidigt inte...mådde totalt skit för ca 1 år sedan ville inte ens leva, hade tankar varemda dag som innebar olika sätt att skada mig på eller hur skönt de hade varit att bara försvinna för gott eller komma och f ett nytt mkt bättre liv...gick inte en dag utan att jag tänkte de. Sedan så hände de, och det och det som gjorde at jag slutade lita på folk nästan totalt var så sjukt ledsen, där började nog min depressin, att faktiskt inte duga tillräckligt, att bli behandlad som en sak, att bli totalt nedkrossad vilket innebar att alla som skivit och försökt trycka ner mig eller sextrakassera mig kom nu åt mig på djupet och kunde såra mig...
Sedan saker som jag tidigare inte stött på blev jobbigt att hantera då jag inte vet vad jag ska göra...
Även stressen ligger bakom den största delen till att jag e så sjukt deprimerad, allt jag ska hinna med, skiten jag fått från min lärare, alla bråk och tjafs...
Min familj som ibland behandlar mig så sjukt respektlöst.
Att bli slagen rejält av min egna bror sitter fortfarande kvar i mitt huvud och gör mig än ledsen att det just var en så nära person som ville göra mig illa.
 
Att tappa min självkänsla helt genom att ''äntligen'' se alla mina fel och brister. Oavsett hur många som ger mig komplimanger för hur jag ser ut så kan jag inte ta åt mig av dom. Jag kan inte längre gå ofixad, vågar knappt vara det bland mina närmsta, jag ser min kropp inte längre som något fint utan fult som jag måste förändra, bli smalare där, få större där, få muskler där, ta bort det, ändra det m.m. Jag har komplex för min längd har jag haft sedan jag gick i 7:an, hur ska jag göra något åt de? Lägga mig på en sträckbänk för att bli något längre och inte se ut som en dvärg eller en 12 åring? Kan inte jämt gå i högklackat eftersom det förstör fötter och ben...
 
Aja det e den jag e nu, jag har sömnproblem jämt förutom när jag e med Robin då jag lyckas på något sätt somna lite här och där...någon lugnande inverkan på mig på något sätt de e mysko...men kanske så de ska vara?
Min kropp mår inge bra heller har jmt ont här och där...börjat med vitamintabletter igen får väl se om de hjälper.
 
Aja behövde skriva av mig för e så sjukt missnöjd med mig själv och varit de ett tag, men de börjar snart bli något folkoxå ser och stör sig på...Måste hitta mig själv igen och bli nöjd med den jag e. Och att jag duger som jag e....
Kram!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0